Rostad paprika med lammfärs och vitlökssmul + lite nyheter

Hej, vänner! Jag tänkte att det var dags för mig att höra av mig, då det varit lite glest mellan inläggen här nu – typ nästan 9 månader glest… 😬

Gå direkt till receptet ›

Jag skapade det här receptet och blogginlägget i höstas/vintras förra året, men det blev aldrig postat. Det kom annat i vägen. Och det som kom i vägen var en mycket efterlängtad graviditet (!). I skrivande stund är jag i v37 och det lilla knytet är beräknat till den 27 juli. Och det här är väldigt, väldigt känslosamt för mig. Jag har ju försökt hålla mig på en lagom personlig och utlämnande nivå här på bloggen, och ibland har det varit svårt för mig att dra gränsen för vad jag vill och borde skriva om. Det här är en sån grej…

Men, för att sammanfatta det lite kort har vi kämpat lääänge för att få bli tre. I 5 år faktiskt. Och det har varit 5 långa, smärtsamma år – fulla av hopplöshet, maktlöshet, sorg, misstro, ilska, frustration och prövningar som jag inte önskar någon. Det har varit utredningar där läkarna bara rycker på axlarna, fruktlösa IVF-behandlingar som lämnat en tom inombords, missfall och en sorg som liksom aldrig fick läka – utan som bara gnagde och blev värre för varje dag. Men så i höstas, på sista IVF-försöket blev vi gravida igen – och den här gången fick vi se hjärtslag, och lite längre fram ett RUL som såg bra ut. Och det har varit så svårt att ta in. Att det kanske äntligen skulle bli vår tur, liksom. Men när t.o.m. personalen på IVF-kliniken tittar i ens journal och säger att vi gått igenom mycket och kämpat länge – då förstår man hur starka vi har varit, och hur jävla värda vi är det här. Och att man aldrig, aldrig ska ge upp.

rul-mars17

– Hej, hej! ❤️
(kom ut snart!)

Och nu när graviditeten börjar lida mot sitt slut, kan jag sammanfatta den så här – fysiskt har jag mått över förväntan, men psykiskt har det varit väldigt påfrestande. De första 20 veckorna innan RUL oroade jag mig för missfall hela tiden, varje dag. Jag var ett nervvrak som förväntade mig det värsta jämt. Efter det och framåt (japp, även idag) oroar jag mig för att fosterrörelserna ska avta, att barnet ska dö där inne – jag har typ minst en fosterrörelserelaterad ångestattack om dagen. Och så sist (men inte minst) så oroar jag mig såklart över förlossningen, att nåt tragiskt ska hända och/eller att barnet är sjukt. Jag förstår att det här är vanliga känslor, men jag vill ändå tro att vår bakgrund har gjort mig extra orolig och mottaglig för allt det här. Jag tar ännu inget för givet, vad som helst kan ju hända – och jag önskar av hela mitt hjärta att allt ska gå bra, att barnet ska leva och vara friskt. Mer efterlängtad och älskad bebis får man leta efter 😊

Har jag ätit paleo under graviditeten?

Eh, nej. Hehe. Jag lämnar det där ;) Jag har ätit allt (ofarligt) jag varit sugen på. Och det har funkat bra. Det har varit en frihetskänsla som jag ska försöka ta vara på sen.

Vad händer med bloggen?

Bloggen har ju varit lite utav en sorts terapi för mig. Och det är så otroligt roligt när du som läsare hör av dig. Jag har försökt svara på alla mail jag fått. De värmer verkligen, och det glädjer mig så mycket att höra att mina recept kan vara behjälpliga. Jag tänker låta bloggen ligga kvar tillsvidare, jag kommer nog inte lägga upp så mycket nytt framöver. Men tanken är att den ska få leva vidare i någon form – kanske inte nödvändigtvis i denna, men i någon form… och så fort det sker kommer du bli först att få veta :)

Några avslutande ord…

Jag kände att jag behövde dela med mig utav allt det här (skulle kunna skriva minst 1-3 böcker om vår ivf-resa tror jag..). Dels för att sätta ord på mina känslor, men också för att dela med mig – det har varit tröttsamt att hålla allt det här ”hemligt”. All smärta och all sorg, det har bara varit våra närmsta som vetat om. Och det har varit tungt att bära på allt det här. Kanske att jag inspirerar någon i en liknande situation att våga prata om det, att göra det mindre stigmatiserat. Jag har varit feg, nu ska jag bli modig.

Ta hand om dig
/Sanna

Rostad paprika med lammfärs och vitlökssmul

ca 2 portioner | ca 30 min

  • 4 spetspaprikor — eller — 4 små zucchinis (AIP)
  • Olivolja

Färsen

  • 300 – 400 gram av din favoritfärs, jag använde lammfärs
  • 3 msk kapris (små), grovt hackade
  • 3 msk hackade kalamatoliver
  • Zesten från en citron
  • 1/2 tsk torkad oregano
  • 1/2 tsk torkad rosmarin

Vitlökssmul

  • 1 dl mandelmjöl, eller motsvarande mängd krossade rotfrukts/cassavachips (AIP)
  • 4 vitlöksklyftor, pressade
  • 2 msk olivolja
  • 1 nypa salt (om mandelmjöl)

Till servering

  • Färsk basilika, oregano eller persilja

Gör så här

  • Sätt ugnen på 220°C (varmluftsugn)
  • Dela paprikorna eller zucchinisarna på längden – så att du har 8 halvor. Tvätta och gröp ur dem. Pensla sedan insida och utsida med lite olivolja. Ställ dem på en pappersbeklädd plåt och in i ugnen.
  • Medan paprika/zucchini mjuknar lite i ugnen förbereder du färsen. Hacka kapris, oliver och blanda med färs, citronzest och örter. Ställ åt sidan.
  • Gör vitlökssmulet genom att blanda mandelmjöl (eller krossade chips) med pressad vitlök, olivolja och ev. lite salt.
  • Ta ut plåten ur ugnen och fördela färsen i paprika/zucchinibåtarna, smula sedan över vitlökssmulet. Drizzla över lite olivolja och ställ in i ugnen igen i ca 12-15 minuter eller tills färsen är klar.
  • Låt dem svalna lite och servera sedan med färska örter!
  • PS. Om du vill kan du utesluta färsen, öka mängden oliver/kapris och servera dem som tillbehör till kött.

Klicka här för näringsvärden ›

4 kommentarer

  1. Jag får tårar i ögonen av att läsa om vad du gått igenom. Jag har haft löjligt lätt för att bli gravid men har två missfall bakom mig varav det första i v10 så kan på något sätt ändå relatera till skräcken även om din varit 100 ggr värre och resan väldigt mycket längre. All kärlek till dig! Och stort lycka till med förlossning och livet med liten bebis!

    • Sanna Svara

      Emma – tack för att du delar med dig! Och vad sorgligt att höra om din historia :( hoppas du funnit styrka av dina erfarenheter. Jag tror inte skräcken går att mäta på det viset – vi bär nog alla på vår egna oro. Tack för kärlek och lyckönskningar, de värmer :) Kram!

  2. Grattis!!! Åh vad skönt att behandlingen fungerade till slut. Jag har också ett IVF barn, en son som är 10 år. Vi kämpade i fyra år innan det till slut lyckades. Det sista nedfrysta ägget från vårt andra IVF försök tinades upp och blev en fantastisk liten kille. Jag håller tummarna för att allt ska gå bra för er <3

    • Sanna Svara

      Åh, så fint att höra! Och som ni också har kämpat! Tack snälla :)

Lämna en kommentar

Meny